Tidig torsdagmorgon vaknar jag vid 03.30 och kliver upp för att kissa. Känner av mensvärkar som kommer ungefär var 10:e minut, men är inte helt hundra, det kan ju bara vara ren inbillning också. Men jag inser att det kanske är något på gång, jag behöver ju trots allt andas mig igenom några av värkarna. Vid 04.30 tar jag två alvedon men dom ger ingen effekt. När klockan är vid 5 har jag hunnit göra två toabesök, en mage som tömmer sig, förmodligen i förberedelse för en snart fullt pågående förlossning.

Nicklas mobilalarm ringer 05.30, han säger att han planerar att ta kompledigt veckans två sista dagar. Meddelar honom att det behöver han nog säkert inte göra eftersom det är något som är på gång. Saga vaknar även hon där vid 05.30 så vi myser i sängen en stund. Hoppar sen i ett varmt bad, riktigt skönt med tanke på värkarna som blir lite starkare allt eftersom.

Nicklas lämnar Saga på dagis vid 8.30 och jag ringer in till förlossningen vid 9-tiden. Har då ungefär 6-7 minuter mellan värkarna då jag ligger/sitter ner och de håller i sig ungefär 1 minut. Är jag uppe och rör mig kommer de tätare men håller i sig kortare stunder. Bestämmer med barnmorskan i luren att vi stannar hemma så länge det känns hanterbart. Värkarna ökar nu i styrka, det går inte att ligga ner på soffan under värkarna så jag tappar upp ännu ett bad och ligger fram till halv 11 ungefär. Kliver då upp och försöker göra mig iordning samtidigt som jag andas och vaggar mig igenom värkarna. Ringer in till förlossningen före 11 igen och meddelar att vi nu kommer in.

De sista värkarna hemma, på väg till bilen och under bilfärden är riktigt jobbiga. Det har börjat trycka på mot tarmarna också. Jag gråter nästan under vissa värkar.

Kommer in på förlossningen strax efter 11, vi lämnar väskorna i bilen, jag gissar ju på att det inte alls är nära än, jag till och med är rädd för att bli hemskickad. Vi får komma in på ett förlossningsrum direkt, CTG-kurva kopplas på och barnmorskan gör en första undersökning. Klockan är 11.30 och jag är öppen 7-8 cm.Mer än jag kunnat drömma om. Får in ett ståbord, det enda som känns skönt genom värkarna. Ändå känns det även som att värkarna kommer glesare och är mer hanterbara nu än hemma. Vi får in en barnmorskestudent som ska ta hand om oss, jättego tjej som under hela tiden såg till att förlossningen blev precis som vi önskade.

Jag fortsätter arbeta mig genom värkarna stående och med bara andning. När klockan är någonstans mellan halv ett och ett blir det riktigt tungt neråt, jobbigt att stå under värkarna. Trycker nästan på. Barnmorskestudenten gör en till undersökning, öppen 8 cm. I det här skedet vill man bara vara färdig, man önskar sig hem. Börjar med lustgasen och det känns lättare. Jag önskar in en pilatesboll och genom att sitta och gunga fram och tillbaka på den, lutad mot sängen med lustgasen i högsta hugg fungerar det riktigt bra att fortsätta ta sig igenom värkarna.

Barnmorskeeleven springer iväg och äter lunch vid 13-tiden. När hon kommer tillbaka har hon och hennes handledare bestämt att ta hål på fosterhinnan så vattnet går. Det kommer påskynda sista biten och bebisen skulle inte vara allt för långt bort. När jag reser mig från pilatesbollen för att lägga mig i sängen så de ska kunna koppla på skalpelektrod på bebisens huvud (ta hål på hinnan med andra ord) så känner jag hur det rinner mellan benen. Skalpelektroden kopplas på, värkarna ändrar karaktär snabbt, jag vill börja krysta. ’Lyssna på kroppen’ säger barnmorskestudenten som nu fått sällskap av sin handledare som övervakar i bakgrunden tillsammans med undersköterskan. De har ett tjohej att  försöka få mig neråt i sängen, klarar inte av att hasa mig ner själv under de jobbiga krystvärkarna.

Det går snabbt nu, jag hinner knappt med själv när jag börjar krysta. Kan inte varit många krystvärkar innan jag kände hur bebisen stod med huvudet mitt i öppningen. Vilken brännande, svidande känsla. Lyckas andas och hålla kvar tills nästa värk, sen kommer huvudet ut. Känns jobbigt att ha kroppen kvar så vid nästa värk skyndar jag mig att krysta ut och att känna hur hela bebisen glider ur är den mest underbara känsla. Klockan är 13.46. Bebisen gråter nere på sängen, jag gråter för att det äntligen är färdigt. Ligger bara och väntar på att de ska få iordning så jag sedan får sätta mig upp och själv plocka upp den lilla. Nyfikna är vi på vad det blev, ser att det vart en liten tjej till, precis som vi gissade. Vilken lycka! 4395 gr tung och 54 cm lång – en stor och ståtlig tjej, fast vi tycker hon är så himla liten trots allt.